Några dagars fiske efter storöring.

Jag hade planerat in några dagars fiske efter den svårlurade, men ack så attraktiva vandringsöringen.

Redan ett par veckor tidigare, var jag upp en sväng men då var det fortfarande lite tidigt samt att jag hade med min 11-åriga dotter. Hur mysigt som helst men kanske inte 100% fokus på storöringen.

Denna gång fanns förhoppningar på öringkontakter, då säsongen kommit lite längre samt att det kommit en del regn de senaste dagarna. Regnet gjorde att vattnet stigit och förhoppningen var att det i sin tur lockat upp en del ny öring i älven.

Sent omsider visade det sig att jag skulle få sällskap av min svåger, Henke, som skulle komma upp ett dygn senare. Trevligt med sällskap!

Första dygnet fiskade jag dock själv vilket inte alltid är så dumt det heller.

Dag 1.

Efter att ha kommit upp och installerat mig med tält och annat, hoppade jag i vadarna och begav mig till vattnet.

Det var eftermiddag och jag siktade in mig på en sträcka med lite snabbare och turbulent vatten. Tänkte att det passade bra när det var klart väder och öringen får lite skydd och ”tak över huvudet” i denna typ av vatten. Sträckan innehåller mycket stora stenar, så att öringen ska hitta bra ståndplatser, råder det inget tvivel om.

Jag fiskade denna sträcka länge och väl men inte någon aktivitet överhuvudtaget.

Öringkontakt.

När kvällen sedan kom, fiskade jag en sträcka jag fiskat många gånger förr. Ett fint ”stryk” som är magiskt att fiska just på natten. De senaste säsongerna har jag däremot inte prickat in det vid rätt vattennivå. Nu kändes det riktigt fint med precis lagom med vatten. Inte för lite så det känns tomt och inte för mycket så flugan fiskar för snabbt. Nu kändes varje lägg grymt giftigt och man bara väntade på att det skulle dra på fisk.

Redan i början av första repan drar jag på en fisk. Storöring känner man att det är direkt.
Är man osäker om man haft ett påslag av öring, så var det förmodligen något annat. Är det öring, så känner man det. Hårt och bestämt!

Efter ca 1 minuts drill, utan större äventyr, kliver dock denna fisk av, av någon outgrundlig anledning. Detta trots att jag som vanligt fiskar med VMC 9632 krok, som aldrig brukar svika. Så är det ibland.

Efter detta händer inget mer än några få öringplask, på ett par timmar. En öring hoppade precis utanför mig , så nära att jag hade kunnat slå den i huvudet med 12’6”an.

När jag vilat vattnet en bra stund, är det dags att kliva i igen. I den övre delen, där jag hade på fisk senast, händer ingenting. En liten bit längre ner, där det bildas ett litet ”v”, hugger en liten harr, precis där det ska stå en öring. Det känns inte bra.

Så händer det.

När jag närmar mig mitten av poolen fiskar det sådär magiskt fint men fortfarande ingen öringkontakt. ett par meter bortanför där jag lägger flugan bryts ytan av ett par stenar, strax under ytan.

Jag repar av några extra meter skjutlina och får fokusera när jag kastar för att sträcka linan ordentligt. Det är fortfarande relativt ljusa nätter här uppe i norr, vilket gör kastningen förhållandevis enkel, även nattetid.

Oh, yes!

Redan några sekunder efter att flugan landat och börjat fiska, så suger det i, strax innanför stenarna jag siktat in mig på.

Det är ett sånt där riktigt gött hugg, rejält och dessutom på lång lina, vilket ger det en extra dimension. Det blir en nervös drill. När jag tappat den förra och dessutom tagit denna på så lång lina, känner jag mig inte säker på att fisken sitter riktigt bra. Jag känner också att det är en stadig pjäs jag dragit på.

Efter en relativt lång drill så lyckas jag till slut landa en fin hane på 74cm. Den sitter perfekt, precis i käkvinkeln, där den ska.

Flugan var en hårvingad muddlervariant med Futurefly MV-Disc, AH Flash/Dubbing i färgen ”Ammarnäs grey” och svart övervinge av Silverräv.

Dag 2.

Jag fiskar ett par olika pooler under dagen, innan Henke anländer, utan resultat.

När sällskapet sedan anlänt, hinner vi fiska i dagsljus i några timmar, innan det börjar vara dags att fokusera på kvällen och natten.

När skymningen kommer, hoppar jag i vid en riktigt långsamflytande pool. Detta är en typisk pool för mörkerfiske och jag känner att det fortfarande är för ljust. Den är däremot lite trixig att vada, så det känns bra att gå av den en gång innan mörkret kommit på allvar.

I just denna pool har jag för några år sedan, lyckats lura en av mina största öringar. Det var en hona på 77cm, som högg när natten var som allra mörkast.

Överraskande nog hinner jag inte smyga ut många ”lägg” på den spegelblanka ytan, innan hugget kommer. Denna gång var det en mindre öringdam på 60cm, som inte kunde motstå samma fluga som kvällen innan. Efter en snabb drill får hon friheten åter.

Efter detta hände inget mer denna natt. Det blev riktigt kallt och rådimman lät inte vänta på sig. lika bra att kasta in handduken vid tvåtiden.

Jag var redan mer än nöjd med dessa två fiskar. Jag brukar säga att utgångsläget vid detta fiske, efter stor vandringsöring, är att man inte kommer att få något alls.

Jag brukar säga att utgångsläget vid detta fiske, efter stor vandringsöring, är att man inte kommer att få något alls.

När vi kommer tillbaka till tälten, så har de is på sig!

Henke väntade fortfarande på att landa sin första storöring och jag sa strängt åt honom att han inte får åka hem innan han dragit en. 😉

Dag 3

Fint, nog så fint väder även denna dag. Vi börjar fiska runt lunch och siktar in oss på samma sträcka, med lite snabbare vatten, som jag fiskat någon dag innan.

Det är en lång sträcka som vi delar upp. Efter att jag fått mina fiskar är det självklart att Henke får välja först. Han väljer att börja i den övre delen och jag får då hoppa i på mitten och fiska den nedre delen.

Jag tipsar Henke att börja allra högst upp på sträckan, längre upp än man tror, eftersom att jag varit med vid ett par tillfällen då man varit i fisk just där. När jag hoppat i och tittar uppåt så ser jag att Henke inte gått riktigt högst upp eftersom att det kom andra fiskare neråt, från sträckan ovanför och han ville inte klampa i framför dem. innan Henke hunnit komma igång så vevar fiskarna ovan in sina grejer, så han trots allt kan kliva i högst upp.

Succé!

Vilket lyckodrag. Det dröjer inte länge innan jag tittar upp och ser Henke med spöböj. Jag är så långt ifrån så jag inte först uppfattar att han har på en storöring, utan fiskar vidare. Det snabba vattnet skvalar så mycket kring benen, så jag inte heller hör hans rop.

… rusar upp för att hjälpa till vid landningen och framförallt få vara med när Henke landar sin första storöring. Det är ju inte kattskit direkt!

När jag tittar upp en andra gång, så ser jag att det måste vara allvar och vevar in grejerna och rusar upp för att hjälpa till vid landningen och framförallt få vara med när Henke landar sin första storöring. Det är ju inte kattskit direkt!

Jag kommer upp rejält andfådd efter språngmarschen, som även innehöll ett magplask bland rötterna på stigen.

Henke drillar nervöst fisken, som man genast ser är riktigt fin. Han står på grunt vatten men det är en tydlig ”klack” man måste få fisken över, från det djupare och snabbare vattnet. Öringen är självklart inte beredd att kliva över ”klacken” utan en rejäl fight.

Till slut lyckas vi ändå landa en fantastiskt fin hane på 74cm och i riktig toppkondition. Henke hade spräckt nollan med en drömfisk. Stort grattis! Den var du väl värd.

Henke hade spräckt nollan med en drömfisk.

När fisken fått simma åter var det hög tid för en välförtjänt fisksup. Jag var noga med att även jag förtjänat en liten en. 😉

Vid ett sånt här tillfälle tycker jag det är viktigt att verkligen insupa stunden. En storöring är, precis som en lax, ingen vardagsmat, utan något som förtjänar en stunds eftertanke.

Återstoden av dagen och kvällen fiskar vi vidare utan resultat. Detsamma gäller nästa dag, innan vi packar ihop och det är dags för hemfärd. Vi är båda mycket nöjda med resultatet av denna fisketripp.

Innan säsongen är över, ska jag hinna hit ett par gånger till. //